Internationella seglingar

Stellans reportage
US Midvinter Champinonships, Florida, 25-26 jan
Rolex Miami Olympic Class Regatta, Florida, 28 jan-1 feb
VM, Eckernförde, 18 - 23 aug
IFDS handikapp-VM, 4 - 12 sept

Miami 2003

I slutet på januari är Biscayne Bay i Maimi full med båtar. Det pågår lokal regattor på många klubbar och dessutom organiserar US Sailing Rolex Miami Olympic Class Regatta. Trevligt nog är 2.4-klassen öppen för alla seglare och för att göra resan ännu mer attraktiv organiseras 2.4mR Midwinter Regattan dagarna innan. Totalt blir det 6 kappseglingsdagar med 2 inskjutna träningsdagar.

I år representerades Europa av mig och Heiko Kroeger, som också hade med sig sin tränare från Tyskland. Vi härbärgerades alla av Thomas Franklin och seglade var sin hyrd båt. I USA verkar det inte vara frågan om att man lånar ut båtar utan många vill ha rejält betalt.

Vädret motsvarade ganska bra svensk sommar. Temperaturen orkade några dagar inte över 15 grader men andra hade vi behagliga 24. Av totalt 15 seglingar var det 3-4 som avgjordes med en vindstyrka närmare 7 m/s. I övrigt var det lätta vindar och förståss några som avbröts för att vinden tagit slut.

Knappt 20 startade i båda kappseglingarna. I toppen fanns Heiko och jag samt under OCR regattan Hans Mayer som var 2:a på förra årets VM. 3:an Tom Brown var också med men nådde inte riktigt upp till förra årets standard utan fajtades med en jämn mittklunga. Midwinter regattan vann jag på delad plats med Heiko. OCR regattan tog Heiko hem följd av Hans Mayer. Två dåliga seglingar första dagen gjorde att jag hade svårt att hämta in försprånget till de andra 2 som alltid var med i topp.

I debatten om betydelsen av båtmaterialet var det intressant att konstatera att Heiko och jag var lika jämna och hade lika roligt i våra lånade båtar och dessutom stod oss bra i det begränsade startfältet.

Det var mycket positivt att 2.4 var en del av den stora OCR regattan med 328 deltagande båtar. Vi fick del av de fina arrangemangen och dessutom blev 2.4 plötsligt med i seglingens finrum. När Paul Cayard, John Kosteki, Mark Reynolds och Fredrik Lööf gör upp i Starbåtsklassen är det roligt att US Sailings första sida har bilder på Tvåfyror. Peter Bromby som vann den 68 båtar starka och mycket tuffa Starbåtsklassen hade 80 poäng på 9 seglingar. I Starbåtsklassen fanns också 2.4-seglaren Marko Dahlberg med tränaren Rikard Bjurström. De var inte sena att ansluta när det var dags för mat och öl på kvällarna och i deras sällskap kom även Betsy Allison, som ibland sitter i 2.4. Hon seglade Yngling men tränar även amerikanska Sonarer. Marko slutade som 44:e.

Amerikanska segelmakeriet Quantum har börjat intressera sig för 2.4 och fanns på plats med både en seglande segelmakare och en tränare. De hjälper John Ruf i hans satsning på Paralympics och i den satsningen är även Hans Mayer involverad.

Tråkigt är att John Kruger som är den som säljer Norlin III i USA är en illa omtyckt person med dåligt nätverk inom segling. Det uppfattas av flera som ett hinder för klassens utveckling i USA. Att byggaren dessutom inte vet något om segling utan i övrigt sysslar med bilar gör inte saken bättre.

Med lite bättre framförhållning och samarbete kan det nog bli fler som lockas av Miami till nästa år. Vi kan nog räkan med all flera amerikaner och kanadensare kommer till sommarens SM och VM, vilket också lär innebära träning i våra vatten.

Stellan Berlin

US Midvinter Champinonships

Florida, 25-26 jan

14th Annual Midwinter Championship

2003 Rolex Miami OCR - 2.4 Metre

2.4mR World Championship 2003

VM 2003 i Eckernförde

Eftersom ingen av de övriga VM-seglarna verkar ha någon lust att skriva något om seglingarna så kommer här några rader om mina upplevelser från Tyskland. Artikeln är egentligen skriven för vår lilla klubbtidning hemma i Falun, "RSS-Nytt". Du som läser får därför "stå ut med" att jag ställt mig själv (och i viss mån Håkan Kellner) i "händelsernas centrum"

SWE 415
Ulf Arvidsson

Eckernförde visade sig vara en liten idyllisk tysk sommarstad vid nordsjökusten några mil väster om Kiel, med långa sandstränder, trånga gränder och små affärer. Runt om i staden fanns VM-affischer uppsatta och lite varstans fanns regattaprogram i fyrfärgstryck att få! Hemmafavoriten Heiko Kruger jagades dagarna i ände av ett TV-team. Det rådde m a o en lite festligare och mer spännande inramning än vi är vana vid.

Arrangerande ESC - Eckernförde Sailing Club disponerade en imponerande anläggning med gott om utrymme - på land. Som vanligt visade det sig svårt att förse alla seglare med bra bryggplatser. Själv fick jag till slut samsades om utrymmet längs sidan av en 6 meter lång gummibåt - tillsammans med fyra andra deltagare! Det gällde att vara sist ut och först in!

I klubbhuset fanns en bra restaurant och där fanns även klubbens "hafenmeister", en man med pondus som hade hand om det mesta och som det gällde att hålla sig väl med. Av honom lånade jag exempelvis en cykel som jag disponerade under hela vistelsen. Eftersom jag var bland de första som anlände, fixade han även en bra bryggplats åt mig. Men som jag nyss skrev hjälpte inte ens detta. När alla platser var upptagna blev jag bortmotad av en ilsken, arrogant tysk 2.4-seglare som hävdade att bryggan endast var till för rullstolsåkare!

Den egentliga basen för VM-seglingarna fanns i den hangarliknande byggnaden i andra änden av hamnanläggningen. Där hölls invigning, dagliga prisutdelningar och den pampiga avslutningsceremonin. Där satt man ofta och snackade över en öl eller en enkel matbit.

En kul och intressant nymodighet var att alla seglare i samband med registreringen kunde kvittera ut 90 "låtsas-Euro", som kunde användas efter eget huvud inom hamnområdet, antingen till pilsner, kaffe eller till en matbit. Jag lovar att det uppskattades av seglarna. Klubben verkar ha lyckats väl i jakten på sponsorer.

Inmätningarna som pågick i två dagar blev, som så ofta, en enda stor parodi. På papperet skulle man kolla det mesta på segel och båt. I verkligheten kollade man om seglen hade stämplar från finska eller svenska mästerskap - då var det tydligen OK!? Vägde båten enligt mätbrevet var allt OK. Man struntade helt i att kontrollera flytsäkerhet, J-mått, bogserlinor, e t c.

Det blåste ganska hårt under måndagen när det var dags för lite träningssegling. Till bilden hör också att vinden kom utifrån Nordsjön rakt in i den stora bukten vilket gav, för oss 2.4-seglare, ovanligt stora vågor. Det var en otrolig upplevelse att komma surfande nerför vågorna på länsen.

Hemma på Runn hade jag "upptäckt" att mina slitna, 3-4 år gamla Elvström-segel fungerade otroligt bra i hårdvind (med lite annorlunda trim än tidigare). Det var dessa jag tänkt använda i eventuella hårdvindsseglingar under VM och som jag nu använde på träningen. Nu blev det inga Elvström-segel på VM för min del. I den hårda vinden slets en fyra decimeter lång reva upp i fockens akterlik, i höjd med spridarna. Det var bara att segla i hamn och försöka få hjälp. Jag fick tips om en segelmakare som fanns tre mil bort och åkte dit för att reparera seglet. Segelmakaren gjorde säkert ett bra jobb, men vad hjälpte det. Jag hade tappat tron på detta segel. Nu fick jag helt förlita mig på mina tyska Faber & Munker-segel som varit så framgångsrika i lätt- och mellanvind, men ett osäkert kort i hårdvind. Som det visade sig hade jag inte alls behövt vara orolig, seglen fungerade alldeles utmärkt även i riktigt hårda vindar.

VM-dagarna inleddes traditionellt med ett "Practice Race" under tisdagen. Själv var jag laddad till max efter att ha gått och dragit benen efter mig i hamnen några dagar. Självför-troendet var naturligtvis på topp efter segern i SM några veckor tidigare. Båten var i topptrim och naturligtvis nypreparerad med skidvalla!! Allt kändes väldigt bra.

I syfte att visa upp alla 2.4-seglarna var seglingen förlagd direkt utanför hamnen och med staden som fond. Det blåste mellanvind och Magnus Lidholm seglade säkert och ledde vid första märket, jag själv var 2:a, ca 20 meter efter. Under länsen lyckades jag ta mig förbi Magnus. På andra kryssen försökte jag bevaka Magnus och gänget närmast honom. Det lyckades bra, men jag glömde bort Martin Holmgren som gick sin egen väg och hittade ett bra spår nära land. Martin vann och jag var tvåa.

Lagom till den första, riktiga VM-dagen hade vädret förändrats och det hade börjat blåsa igen, en blåst som skulle visa sig vara under alla fyra seglingsdagarna. Egentligen blåste det bara mer och mer, segling för segling. Under det första racet fanns bl a Håkan Kellner, Stellan Berlin och jag med i toppskiktet. Vid första länsmärket ledde Stellan, men råkade ut för det osannolika att sprinten till det fasta förstaget lossnade och han tvingades bryta. Jag hängde kvar i toppen och efter andra kryssen rundade jag som 3:a. Under andra länsen tappade jag lite och vid rundningen krigade jag om platserna 3 till 5. När det var dags att gippa inför den avslutande halvvinden i mål, råkade jag ut för det som bara inte fick hända. Kvadranten till rodret lossade och gjorde båten omöjlig att styra. Samma problem som inför sista seglingen på SM några veckor tidigare. Med den lagning jag då gjorde, trodde jag nog att problemet var åtgärdat för gott, men så var alltså inte fallet. Jag tvingades se hur mina konkurrenter, en efter en, halv-vindade i mål utan att jag kunde göra någonting.

Under andra seglingen bogserades jag iland och jobbade febrilt med att reparera rodret. Jag hann lagom ut till tredje seglingen och utan att ha hunnit checka av startlinjen eller trimmet lyckades jag ändå segla upp mig till en femte plats. Håkan visade att han var rejält på hugget och vann den 3:dje seglingen. Han var i ledning hela racet men fick en hård målstrid med finske segelmakaren Rickard Bjurström. Efter dagens slut låg jag, med två seglingar borta, på en blygsam 62:a plats!! Ledde gjorde en fransman som seglat fantastiskt bra med tre 2:dra platser. Övriga svenskar som seglat bra den inledande dagen var Håkan, Emil Axelsson och Magnus.

Andra dagen bjöd till en början på vindar mellan 8-10 m/s som successivt ökade under dagen. Både jag och Håkan seglade stabilt och hängde med i toppen. Den store suveränen var ändå finske Marko Dahlberg som spikade de båda inledande delseglingarna med sin nya lattfock från Neb-sails och med sitt osannolika masttrim, där masten nästan pekade framåt på kryssen. Det såg mycket märkligt ut - men fort gick det! Vinden hade nu friskat i och seglingsledningen tog beslut om att vi skulle segla i hamn. Håkan hade på slutet råkat ut för exakt samma skada på focken som jag haft några dagar tidigare. Eftersom seglingarna avbrutits och vi skickats iland och klockan var mycket, trodde väl ingen att det skulle bli några fler seglingar denna dag. Prognoserna talade dessutom om stormbyar. Håkan stack därför, intet ont anande, iväg till "min" segelmakare för att reparera seglet. Till allas förvåning blev vi vid 16-tiden utkommenderade på sjön igen och man drog igång en ny segling. Jag seglade åter stabilt och gick i mål som 5:a. Gissa om Håkan var snopen när han kom tillbaks. Synd eftersom Håkan låg på en 4:e plats efter fem seglingar!!

På fredagen fick vi snällt vänta i hamnen på att det skulle bli segelbart. På eftermiddagen fick vi äntligen signal om att segla ut till banområdet och man drog igång ett race. Det blåste nu 10-14 m/s och jag låg i en grupp om fyra tätbåtar som krigade om placeringarna. Strax före den andra kryssrundningen - när det bara var att, i stort sett, länsa i mål, blåste arrangörerna av seglingen och kommenderade oss in i hamn. Det kändes verkligen snopet och i efterhand känns beslutet ännu konstigare med tanke på att efterföljande segling genomfördes i ännu starkare vindar! Efter tre seglingsdagar hade vi alltså bara genomfört 6 av 9 planerade seglingar.

Jag själv hade, trots den katastrofala inledningen, fortfarande chansen till en bra placering, men det byggde som sagt på att vi fick ihop minst 8 seglingar av de totalt 11 planerade. Vid just 8 seglingar skulle man få räkna bort två seglingar, d v s mina två första. Det var därför med viss spänning jag stack ut sista seglingsdagen. Efter en allmän omstart - resultatet efter en startlinje med en solklar lä fördel, var det dags för en ny start. Konstigt nog hade stora delar av fältet nu positionerat sig för en lovart start, trots att det fortfarande var en viss lä fördel. Möjligen ville man komma närmare land och få tillgång till "snällare" vågor. Vi körde igång och jag, tillsammans med bl a Peter Norlin, fick en kanonstart i lä.

Jag ledde vid första märket tätt följd av Peter och danske Jens Als Andersen. När jag skulle dra ut spirbommen fick jag panik, den rörde sig inte ur fläcken, men efter någon minut upptäckte jag att linan snott sig runt bomnocken. Jag hävde mig upp på akterdäck och fick, trots den hårda vinden, in bommen i centrum så att jag kunde lossa linan och få ut spirbommen ordentligt. Peter och dansken hade då fått ett försprång på en 10-15 meter som de drygade ut under den långa länsen. Under den andra kryssen gjorde jag, efter ett bra vägval, en rejäl uppsegling och kunde återigen ta ledningen, denna gång med ca 25 meter. Under länsen drygade jag ut min ledning och seglade, helt ohotad, i mål som segrare. I slutfasen av seglingen hade man mätt upp över 17 m/s och aldrig hade jag väl trott att jag skulle vinna en VM-segling i sådana vindar. Nu hade dock vinden ökat så mycket att seglingsledningen blåste av tävlingarna. VM var slut och det blev alltså bara 7 seglingar. Jag visste självklart att detta skulle innebära en väldigt blygsam placering för min egen del, men jag var ändå otroligt nöjd och glad över min delseger. I hamnen hade redan de första resultaten kommit upp. Franske Damien Seguin var ny världsmästare, en poäng före Marko. Glädjen för både mig och frans-mannen tog slut efter bara en halvtimme på land. Jag, Peter och ytterligare tre man var diskade för tjuvstart. Min och Peters diskning innebar samtidigt att Marko poängmässigt tog sig förbi fransmannen och vann VM. "Den enes bröd den andres död" är ett slitet uttryck men som stämde bra denna gång. Själv slutade jag på en ytterst blygsam 41:a plats - inte riktigt vad jag hade tänkt mig. När jag å andra sidan räknar "på mitt sätt", kan jag konstatera att jag mycket väl kunde ha vunnit VM om jag bara fått räkna den 1:a och den sista seglingen - så nära var det egentligen - men ändå så långt borta!! Så kan man naturligtvis inte resonera. Om Stellan resonerade på samma sätt hade han kanske varit världsmästare för 3:dje gången! Om Håkan inte åkt till sin segelmakare hade han säkert varit bland de 10 bästa, e t c. Det är bara att komma igen och ge järnet vid nästa års VM i Gävle. Det s k "kranracet" vanns f ö av Per Ahrbom som dessutom seglade in på en fin 10:e plats sammanlagt.

VM-seglingarna avslutades med en pampig prisceremoni där finske Marko, franske Damien och svenske Stellan fick sina medaljer. På kvällen försökte alla seglare göra slut på sina kvarvarande "låtsas-Euro" och i takt med att pengarna försvann, steg stämningen. VM-seglingarna i Eckernförde avslutades definitivt med ett pampigt fyrverkeri sent på kvällen.

Det mesta kändes bra i Eckernförde, speciellt den "social delen". Det blir verkligen en utmaning för nästa års VM-arrangör Gävle SS att försöka nå upp till denna nivå, men jag vet samtidigt att Lennart Heselius, Magnus Lidholm, Arne Åkersson, Pekka Seitola, m fl jobbar hårt för att lyckas!!

Värt att nämnas i övrigt i samband med detta VM, var att några av seglarna utvecklat tekniken vid undanvindssegling rejält. På de långa länsarna såg man några båtar som säkert tjänade 50-100 meter på detta. De som behärskade tekniken bäst tycker jag var danske Jens Als och tyske Heiko. På länsen lutade man båten "åt fel håll" d v s åt lovart. På detta sätt får man tydligen en annan undervattenskropp som i sin tur innebär att båten lättare surfar. I praktiken är det samma slags teknik som länge använts inom jolleseglingen - nu applicerad på vår lilla kölbåt. I många år har man kunnat luta sig tillbaka på länsen och bara "låtit sig transporteras" till lämärket. Vill man hänga med i toppen de närmast åren, tror jag att man snabbt måste lära sig den nya tekniken?!

Slutligen var det intressant att se de nya australiensiska båtarna. En ny byggare har börjat producera båtar som både är styva, lätta och genomtänkta - detta blir något för Björndahl att se upp med. Kanske kommer folk i fortsättningen att beställa sina nya båtar från Australien istället från Finland?! Australiensarna introducerade även nya, intressanta master byggda med en mycket smalare profil än våra europeiska master.

Ulf Arvidsson

VM-coachens brev

Brev från Finland till vännen Uffe A och andra vänner i Sverige som på allvar kappseglar med Tvåfyran

Tack,Uffe för ditt trevliga reportage från årets Tvåfyra VM i Eckernförde. Eftersom det oftast är segrarens historiebeskrivning som blir den officiella versionen och "sanningen" om vad som hände, får du och andra intresserade nu min (vår) officiella version av händelserna. Här ser jag på händelserna ur ett coachperspektiv och därtill går jag några år tillbaka i tiden i min analys, vilket torde göra läsningen mer intressant och mer värdefull för envar.

Jag kom relativt sent med i Tvåfyra-klassen och det var först i slutet av 1990-talet som jag märkte att svenskarna (Stellan & co) hade börjat träna och att finnarna började lägga av. VM i Australien år 2000 visade redan att vi i Finland också resultatmässigt var på väg att halka efter, även om Rickard seglade fantastiskt bra och hängde med i täten till slutet. Efter VM i Norge år 2001 (när vi igen hade fått stryk) kom Bobi Casen till mig och sade att "nu måste vi göra någonting" om det alls skall löna sig att kappsegla med Tvåfyran mera.

Sagt och gjort, vi bildade ett landslag och samlades till läger med jämna mellanrum och tränade effektivt (Rickard och jag ansvarade för träningens och coachningens utformning) i samband med våra egna rankingseglingar. Därtill bildades små träningsgrupper på flera orter i Finland som också tränade mellan varven på sina egna hemorter (det var dock endast i Helsingfors som gruppen fungerade riktigt bra).

Den tekniska utvecklingen jobbade vi seriöst med och om du Uffe skulle ha tittat på den nuvarande världsmästarens mast i Eckernförde, skulle du ha märkt att den på strategiska ställen har en ännu smalare profil än de Australiensiska master du beundrade där. Det som ditt vanligtvis skarpa öga dock helt riktigt uppfattade var att utvecklingen av Markos rigg- och segelplan hade fått nya dimensioner som inte till alla delar liknar det traditionella Tvåfyra-trimmet.

Det mest fantastiska med Markos "paket" var dock att allt (segel, rigg, båt, träning och coachning) var "made in Finland" (båtkonstruktören var dock från Sverige). Det som avgjorde VM denna gång har dock sin förklaring i andra än de ovannämnda.

Den förberedande träningen på ort och ställe för de för oss "farliga" svenska Tvåfyra seglarna var inte bra och någon coach eller tränare som skulle ha jobbat seriöst med de uppenbara attitydproblem som denna gång fanns, såg jag inte till i Eckernförde. Själv kämpade jag också hårt för att hålla upp motivationen och seglingsberedskapen hos de finländska seglarna under tiden som vi var kommenderade att vänta i hamn på eventuella starter.

Som många kanske märkte lyckades det bra med Marko och vi hade betydligt mera tid för förberedelser och kartläggning av banan före start än andra seglare då det verkligen gällde. Jag avslutar nu min analys om vad som hände och varför med en liten fantastisk historia som bekräftar den gamla sanningen om att "den som segrar ger sig aldrig - den som ger sig segrar aldrig". I den sista seglingen i Eckernförde utvecklade sig situationen så att Marko måste vara sämst tolva i mål för att vinna VM. I rundningen till andra kryssen, då han låg sjuttonde, miste han styrförmågan då styrlinan på ena sidan brast. Det blåste hårt, han låg långt nere och situationen verkade hopplös. Det tyckte emellertid inte Marko som plockade fram bogserlinan och byggde en provisorisk styranordning av denna som gjorde att han så småningom kunde styra båten med ena handen runt bogserlinan och den andra med foten på pedalen! På detta sätt plockade han några båtar under den avslutande kryssen och hittade sig själv så småningom som elva i resultatlistan, vilket räckte till för att jag skriver detta brev.

Hälsningar
Peter Bjurstöm
VM-coach

Final results (seven races)

2003 I.F.D.S. World Disabled Sailing Championship 4 - 12 sept.

Svenska OS-platser i Paralympics

Efter För-OS i Aten var det dags för Pre Paralympics och årets världsmästerskap för funktionshindrade i segling. VM:et seglades i två klasser, Sonar, en besättningsbåt bestående av tre personer och 2.4, en enmans båt.

Åsa Llinares Norlin lyckades kvalificera Sverige till Paralympics år 2004 i 2.4 medan Carl-Gustav Fresk, Lars Löfström och Börje Palmqvist kvalificerade Sverige i Sonar.

Åsa Llinares Norlin berättar om Pre Paralympics detta år i Aten:

Jag skulle segla Tvåfyra (2.4) och målsättningen var att försöka kvalificera Sverige till Paralympics nästa år. Åtta länder var redan klara och nu skulle nästa sju nationer tas ut. Trettiosex Tvåfyror var på plats och hamnen sjöd av liv när vi kom ner. Det lyftes bly och vägdes båtar. Segel och deltagare skulle mätas in för tävling. Allt fungerande fantastiskt bra så här långt, något som man kanske inte alltid är så bortskämd med i Medelhavsländerna.

Första dagens seglingar började med lagom vind från sydväst,4-5 m/s. Solen sken och förhållandena var perfekta. Tyvärr var inte vattnet det renaste och man fick kryssa mellan plastbåtar och träbitar som flöt omkring. Vindarna var skiftande med stora vindhål som det gällde att klara sig igenom. Det gick väl inte alldeles bra och första dagen hade jag en 17: onde och 21: a plats.

Det vara bara att ta nya tag och andra dagen, med ungefär samma förhållanden, förutom att nu var det inte bara plastpåsar och träpinnar som man skulle hålla undan för. Nu var det även en död get som låg på väg ut mot tävlingsområdet. Det gick dock bättre den här dagen och jag fick till en 8:e och en 18:e plats.

Efter en vilodag var det dags igen på fjärde dagen. Nu blåste det lite mer rejält och man fick plötsligt användning av torrdräkten. Medelhavet har en salthalt på nästan 3 % och det kan jag tala om att det känns när man får det i mun och ögon. När det blir hårdare vindare har vi som har färre kroppsdelar eller inte så väl fungerande sådana betydligt svårare att hänga med. Det blåste 7-8 m/s med en våghöjd på c: a 1 meter. Att försöka gippa med spirbom i de förhållandena var ganska vanskligt. Jag placerade mig 25:a efter första seglingen och 14 efter att ha bytt fock inför det andra racet.

Femte dagens seglingar avgjordes i ännu hårdare vindar och endast en segling kunde genomföras. Det slutade med en 23:e plats för mig. På vägen in efter seglingen funderade jag vilken annan idrott jag skulle kunna ägna mig åt. Någon form av kampsport kändes väldigt lockande.

Sista dagens seglingar och nu kunde det väl knappast bli värre, men det kunde det. Vid första kryssmärket kom jag för nära en Italienare och var tvungen att göra en 720. När jag var klar hade jag två båtar efter mig. Singapore 77 och Singapore 88. Det här var deras första VM och våra nybörjarseglare i Saltsjöbaden skotar storen bättre än de här två killarna. Jag lyckades väl plocka in några placeringar men slutade på veckans sämsta placering. Nu var jag helt bestämd att avskeda coachen, sälja båten och aldrig mer nämna ordet segling. Men om det är något jag lärt mig i livet så är det att inte ge upp. Jag visste att om jag bara tog mig runt banan så skulle jag säkra platsen till Sverige. Vinden kom och gick och det var rätt kaotiskt innan start. Tyvärr var jag lite för tidig och istället för att tjuvstarta valde jag att gå ner och börja om. Det här gjorde att fältet kom iväg bra och när jag startade hade jag bara två båtar efter mig: Singapore 77 och Singapore 88. Hela gänget gick för styrbord ut på vänster kanten. Jag valde att gå in till land på högra sidan. Vinden vred mer och mer över till höger och jag rundade som 3:a. Eftersom det var ganska jämn vind var det bara att försöka hålla positionen. På nästa kryss kom de två som ledde totalt och gick förbi och det var väl inte mycket att göra åt det. Inför sista länsen i 6-7 meters vind hade jag bara en taktik: Att inte behöva gippa. Det var en balansgång och det var med nöd och näppe att jag hade drag i focken när jag passerade mållinjen. Målfartyget på styrbordssidan var väldigt tacksamma att jag inte genomborrade dem med spirbommen.

På vägen in funderade jag på att återanställa coachen och nu kändes segling plötsligen roligt igen. Jag slutade på 17:e plats och som 4:e nation av de som skulle kvala. Sverige hade fått en plats till Paralympics och jag hade fått flera nya erfarenheter.

På kvällen var det avslutningsfest och gissa vilka som var bland de gladaste? Singapore 77 och Singapore 88. De var överlyckliga och det är väl det som idrott handlar om, att glädjas och njuta av att få möta alla fantastiska idrottsmän och kvinnor från världens alla hörn. Om man sedan lyckas bra så ger det naturligtvis extra glädje.

Åsa Llinares Norlin
SWE 1

FINAL RESULTS for 2.4mR Class